Att se om en film är någonting som jag gärna gör eftersom man ofta upptäcker nya aspekter som man kanske inte tänkt på innan, och då tänker jag inte bara på det rent uppenbara faktum att man ser saker i filmen som man faktiskt inte sett innan utan också att man kan ta in filmen på ett helt nytt sätt om man låter det gå en längre tid mellan gångerna. Jag väljer att se det som en mognadsfråga. När man är redo för någonting kommer det att uppenbara sig.

Den här gången märkte jag inte bara att Steve Buscemi faktiskt är med i filmen och att en hel del detaljer blir väldigt mycket tydligare och minnesvärda när man får dem serverade i rätt ordning utan också att den här filmen kanske faktiskt försöker säga oss någonting under sin fasad av fräcka one-liners och pistolpepprande.

Efter att ha lyssnat ett antal gånger på David Deangelos “On Being a Man (Who Naturally Attracts Women)” har jag funderat en hel del på vuxenskap och mognad och plötsligt ser jag saker som jag förmodligen tidigare valt att ignorera. När jag var yngre tänkte jag nog bara på karaktärerna i Pulp Fiction som häftiga råbarkade knuttar som pucklar på varandra om de gjort någonting dumt och funderar inte så mycket över konsekvenserna. Nu har man vuxit lite och förstår att det troligtvis ligger mer bakom deras handlande.

Rent allmänt skulle man kunna säga att jag nu ser karaktärerna i Pulp Fiction som “vuxna barn”. Jag vet inte om det är avsiktligt av Tarantino eller inte men ju mer jag tittar på filmen (och kanske framförallt i den här nya versionen) desto tydligare tycker jag det blir att nästan varenda karaktär beter sig barnsligt och omoget på sitt eget lilla sätt. Titta till exempel på “Butch”, han hamnar liksom hela tiden i trubbel men klarar sig mirakulöst gång efter gång när massor av andra dör runtomkring honom (vilket inte verkar röra honom i ryggen) och man sitter bara och väntar på att han ska börja slänga ur sig retliga ramsor och göra miner mot allt och alla. Han har dessutom ett väldigt hett temperament som han tar ut på det som passar honom. Eller “Jules” (som visserligen kommer till insikt mot slutet) som tror att han är en “bad motherfucker” och kan skjuta vem han vill bara han läser upp ett stycke ur bibeln först. Sedan har vi “Vincent” som håller på med droger på heltid och alltid tror sig veta bäst fast han ofta gör katastrofala missar som att skjuta folk i ansiktet av misstag så att “pappa” (“Marsellus Wallace”) får ringa efter en “expertpappa” som kan ta hand om oredan som pojkarna ställt till med.

Listan kan göras lång men min poäng är att jag tycker filmen framstår mer och mer som ett stort pojkstreck i vuxenvärlden ju mer jag tittar på den och kan inte hjälpa att undra om det kanske varit Tarantinos poäng med filmen från första början. Jag har liksom alltid trott att det bara är en häftig actionrökare men ändå tyckt om filmen på ett djupare plan, kanske av just den här anledningen, vad tror ni? Titta gärna på filmen (kanske först och främst i sitt orginalutförande om du inte sett den tidigare) och säg vad du tycker. Är karaktärerna dumma och omogna eller bara häftiga vuxna män som gör allt för att överleva i den hårda verkligheten?
]]> http://ragnaraxberg.com/2011/12/om-pulp-fiction-och-mognad/feed/ 1